För tre år sedan tog jag min cocker spaniel, Molly, till veterinären för hennes årliga kontroll.
Veterinären öppnade Mollys mun, blev tyst, och sa sedan något jag aldrig kommer glömma:
"Maria, Mollys tandkött är kraftigt inflammerat. Hon har stadium 3 tandsjukdom. Om vi inte agerar nu riskerar hon att förlora flera tänder – och bakterierna kan spridas till hjärtat, levern och njurarna."
En professionell tandrengöring under narkos skulle kosta mellan 8 000 och 15 000 kronor.
Och eftersom Molly var 9 år gammal fanns det en ökad risk med anestesin.
Jag kände mig som en hemsk hundmamma.
Men veterinären sa något som förändrade mitt perspektiv helt:
"Hundar visar sällan smärta. Tandsjukdom utvecklas tyst. De flesta hundägare vet inte ens att problemet finns förrän det har gått för långt."
Jag bokade tandrengöringen.
Tre veckor senare satte de Molly under narkos.
Jag väntade i väntrummet i 90 minuter med knuten i magen, tänkte på alla historier jag läst om hundar som inte vaknat.
Men hon vaknade. Tänderna var rena. Räkningen var 9 800 kr.
Veterinären sa:
"Tänderna ser bra ut nu. Men kom tillbaka om 6 månader för kontroll. Bakterierna börjar bygga upp igen direkt."
Det var det som fastnade: "Bakterierna börjar bygga upp igen direkt."
Jag hade precis betalat nästan 10 000 kr – och det skulle bara vara en tillfällig lösning?
Det var då jag bestämde mig för att ta reda på om det fanns ett sätt att förhindra att vi hamnade här igen om två år.